For a reason

Shit vilken dag, vilket gympass. Egentligen inget speciellt med själva dagen eller gympasset (om man nu inte tänker att varje dag är speciell!). Men det som är speciellt är min hjärna som gått på högvarv. Jag har alltid varit en tänkare/grubblare tills jag för ett tag sen insåg att det inte var bra för mig att tänka för mycket.
Men idag har hjärnan fått gå loss ordentligt igen.
Saker som meningen med livet, framtiden, akne, energi, framgång, jobb, skola, lycka och dåtiden har hoppat runt i mitt huvud. Jag skulle vilja försöka samla alla dessa saker i ett enda blogginlägg. Så jag försöker väl då…

Jag vill verkligen försöka se en mening med allt som sker. Även i skiten finns guldkorn att hitta. Som jag sagt förut så är ett av mina favoritcitat: ”Everything happens for a reason”. Men jag vill även lägga till: ”But it is up to you to find out the reason”. Det är inte bara så att du får allt serverat om du sitter sur och tvär och klagar på allt som kommer i din väg. Det är inte heller så att ”the reason” uppenbarar sig för dig helt automatiskt. Det är upp till dig att hitta vad anledningen/the reason är. Jag vet att saker som sker i min omgivning är saker som jag kan dra nytta av. De sker runt omkring mig av en anledning. Det gäller bara att se det. Exempelvis de människor man möter men som man kanske aldrig ser igen, jag har lärt mig jättemycket (om mig själv bland annat) genom såna möten. I vissa situationer kan det till en början vara skitsvårt att se anledningen. Jag talar om sjukdom, dödsfall etc. Men jag vägrar tro att inte även detta skulle kunna föra något nyttigt med sig. Det gäller som sagt bara att se det!

Förra våren beslutade jag mig för att göra en dramatisk förändring i mitt så lugna rutinmässiga liv. Jag flyttade till en ny stad, skaffade nytt jobb, egen lägenhet. Det var spännande men jag hade en skitjobbig tid där jag vandrade omkring och inte visste varken ut eller in. Vad skulle det bli av mig? Hade jag gjort rätt? När jag ser tillbaka på det idag så ångrar jag absolut inte att jag bröt upp med det gamla. Jag är så stolt över 23åriga Emma som vågade ta steget. På grund av det som hände då så har jag lärt känna så många fina människor och varit med om så mycket som jag annars hade missat. Bra jobbat Emma! Jag är stolt över dig! Man måste våga satsa lite för att vinna.

Nu till aknen. När jag kom upp i 20årsåldern så började jag få problem med hyn. Det kom inte över en natt. Det kom succesivt, lite då och då. Det försvann under vissa perioder men kom alltid tillbaka igen. Jag vet inte varför. Jag hade inte problem med detta i tonåren. Då var det bara nån liten finne då o då som inte var särskilt farligt nu när man tittar i backspegeln. Men det som kom senare i livet gjorde mig lite tillbakadragen i vissa situationer. Dålig hy är något som kan ta över hela ens liv om man inte passar sig.
Nu under sommaren trodde jag att det hade lugnat ner sig. Jag var på ansiktsbehandling på våren och på sommaren fick hyn mycket sol. Vilket antagligen hjälpte en hel del, plus att det dolde många av de fula ärren och märken som jag så lätt får. Visst tänkte jag på det mycket ändå, men det var ändå rätt lugnt. Jag använde knappt något smink alls under sommaren och det var hur nice som helst. Jag gillar egentligen inte smink särskilt mycket.

Nu till hösten så har problemet blivit riktigt illa. Helt plötsligt kände jag inte igen mig själv i spegeln. Jag som faktiskt tyckt att jag sett ganska bra ut under hela sommaren. Snygg faktiskt. Men nu såg jag bara de där äckliga röda och gula prickarna… och de fula ärren. Det kvittar om jag inte pillar. Jag har jättelätt för att få ärr. (Nu när jag tänker tillbaka så kan jag komma på många tillfällen i mitt liv då jag funderat mycket över min hud men inte trott att det gått att få hjälp förrän det är riktigt illa. Guu va mycket man har googlat i sina dar.) Detta har gjort att hela min personlighet har påverkats. Jag har inte känt mig riktigt glad. Inte kunnat slappna av eller umgås med folk ordentligt. Det har inte gått många sekunder innan jag direkt tänkt på min hy igen. Om jag sitter och pratar med någon så fokuserar jag på dennes hud, tänker: ”Va fin hud denna människa har. Hon/han måste tycka jag ser hemsk ut. Tittade han/hon inte på min haka nu? Usch nu såg han/hon mina finnar. Shit va denna människa måste vara lycklig som har så fin hy”. Sånt snurrar alltid i mitt huvud. Tittar jag på ett TV-program så är det samma sak. Ser jag någon på stan så är det samma sak. Ibland känner jag inte för att stiga upp och gå till jobbet, gymmet eller någon annan offentlig plats pga det. Jag har gråtit floder över det, senast igår (jag som inte gråtit på läääänge). Känt mig äcklig, ful oduglig. Jag har låtit det ta över mitt liv helt enkelt. Så vill jag självklart inte att det ska vara. Om jag går tillbaka till mitt citat så skulle jag ju kunna använda mig av det. Även om det är svårt att se en mening med detta nu så kommer jag nog kunna göra det inom en snar framtid. Då kan jag säkert ”connect the dots”. Några saker har jag redan kommit på. Det har nämligen fört mig närmare vissa personer. Det fick mig även till att skriva det här lååååånga blogginlägget som känns hur bra som helst att skriva. Jag är stolt över mig som skriver det här nu. Som inte stänger inne allt skit. Sånt sysslar jag inte med. Våga be om hjälp, och du ska se att du hjälpen kommer!

Igår var jag hos min hudterapeut som jag gått till i över ett år. Hon konstaterade att behandlingarna som hon gjort inte hade någon bestående verkan på mig. Hon började prata om hudläkare och benämnde mitt problem som akne. Att höra någon kalla det för ”akne” och sedan prata om läkare och mediciner som Roaccutan satte nog mig i ett chocktillstånd. Jag var lugn och sansad där. Var jättetacksam för hennes råd om att söka upp läkare och cyklade därifrån med massa ny information. Men när jag kom hem så brast det. Jag har akne. Någon utomstående har bekräftat detta och rått mig att söka hjälp hos läkare. Allt bara brast. Skamsenhet, oro, äckel, hopplöshet och till sist befriande känsla över att det fanns hjälp. Jag grät konstant i en timme. Försökte tänka om. Tog stöd från folk i min närhet. Sen grät jag några gånger till under kvällen. Tog till sist ett rationellt beslut! Valde en ny vårdcentral. Ringde dem imorse. Har fått läkartid den 17/10. Jag hoppas att läkaren ger mig en remiss till hudmottagningen här i stan. Som min kloka pojkvän sa; ”Ett steg i taget”. Och så är det… ett litet steg i taget... men framåt kommer jag! Är stolt över att jag tog tag i även detta. Jag är fan rätt bra ändå!

Många människor talar om att man ska tänka rätt. ”Tänk positivt så blir allt bra!”. Men jag tror inte det är allt som behövs. Det handlar även om att KÄNNA. Du måste känna att en situation är positiv för att den ska vara positiv. Visst måste du även tänka, men glöm inte bort att känna också! Det är så vi skapar positiv energi. Detta försöker jag ta med mig. Jag försöker alltid känna. Att känna i nuet kan vara bra (stanna upp och känn efter). Det är inte alltid lätt. Det kan vara skitsvårt. Jag har inte riktigt kommit dit än, men jag jobbar på det. Jag är där ibland och nosar. Iiiiiii’m gonna get ya!

Vill avsluta med att säga att jag är så tacksam över att jag inte deppar ihop helt utan klarar mig ur såna här svackor! Jag är tacksam över att folk i min omgivning bryr sig om mig! Jag är tacksam över att du läste hela det här blogginlägget!

Spinner vidare i ett kommande blogginlägg.

Kram och tack för du finns!

"Your reaction to a situation determines whether it will be positive or negative.
 If you’re determined to label a situation positive, no matter how it appears,
 the result MUST be positive.
 If you label something negative, that MUST be your experience.
 It’s never too late to change a situation because you have an unlimited supply of positive sticky labels!"
 - Rhonda Byrne