Den här "akne-omgången" har jag ägnat mycket tid åt att reflektera över mitt eget agerande. Jag har, som ni vet, varit med om ett antal akneutbrott och på så vis haft flera tillfällen att bearbeta mina känslor kring det hela. Jag kan se en utveckling. Särskilt om jag ser tillbaka till första gången för tre år sedan då mitt första stora utbrott kom. Då var jag så förtvivlad, kände äckelkänslor för mig själv, skämdes, i omgångar kände jag mig handlingsförlamad, jag kände rädsla och frustration. Jag kan känna dessa känslor även idag när jag är några erfarenheter rikare. MEN det är inte av samma omfattning. Som jag tidigare beskrivit så kom ångesten även denna gång, men jag vet hur jag ska hantera den. Jag vet dessutom att jag ska vara handlingskraftig direkt och ta kontroll över situationen för det kan jag. Jag KAN påverka min situation. Jag har dessutom kommit till den punkt där jag verkligen VÄGRAR att klanka ner på mig själv. Jag känner inget annat än beundran till mig själv. Jag vägrar skämmas och pratar istället öppet och fritt om mina hudproblem, och upptäcker att det finns fler än jag som har samma eller liknande bekymmer. Jag skäms inte för att säga att jag gått och går igenom ett helvete, men ändå är stark nog att ta mig genom det med huvudet högt. Jag är inte mitt utseende eller min kropp. Jag är människan/väsendet som bor inuti den. Det är där jag finns, och jag älskar den personen.
En annan stor skillnad från tidigare utbrott är att jag nu mest känt ångest över all den tid jag lagt på mina hudproblem. All tid och energi jag känner att jag slösat. Jag har haft ångest över ångesten. Men så klart kommit fram till att det inte blir bättre av att älta det som varit. Jag kan bara påverka nuet. Så det försöker jag göra. Varje dag. För jag är faktiskt rätt trött på att bara fokusera på huden varje dag. Även om det gäller positiva kommentarer kring min hud. Det finns annat jag vill prata om och annat jag vill uppleva. Big focus on that!
Kram till er som ger mig energi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar