För en månad sedan var jag hos hudläkaren...

Besöket hos hudläkare gav en enorm känsla av befrielse. Jag blev tagen på allvar och möttes av förståelse. Jag är tveksam och lite rädd för Roaccutan. Förstod att det var detta en hudläkare skulle rekommendera för mig. Dagen för mitt besök så var huden lugn. Inga nya utbrott. Det var en sån dag då det kändes onödigt att gå till hudläkaren. Konstigt egentligen när man lidit under en längre tid och bara räknat ner dagarna tills man ska få prata med proffs. Men jag hade funnit lugn inombords den dagen och tyckte det kändes väldigt jobbigt att behöva "rota" i känslorna kring min hud, just en dag när allt var lugnt.

Men jag tog mig dit. Intalade mig flera gånger innan besöket att det var en möjlighet att få ställa frågor och förhoppningsvis få en del svar. Fick diskutera med två duktiga läkare och läsa på om Roaccutan. Jag fick själv ta beslutet. Jag kommer inte börja med Roaccutan i nuläget. En stor anledning är den mentala styrka jag äntligen lyckats bygga upp igen. Jag vill inte experimentera med kroppen mer just nu. Roaccutan kan dessutom ge ett utbrott i början av behandling (som självklart försvinner efter en tid). Jag hade inte klarat av det nu. Jag är rädd för hur min mentala styrka skulle kunna stå emot fler "motgångar" just nu. Jag ska däremot ta ett blodprov om några månader för att mäta mina hormonnivåer. Läkaren misstänker inte PCO men det kan ändå vara värt att ta blodprov.

Jag känner mig så glad och tacksam just nu att jag knappt kan förstå hur dåligt jag mått för bara några månader sedan. Jag visste att denna dagen skulle komma igen. Jag har varit här förut och det är så skönt! En sak som hjälpt mig otroligt mycket är att hela tiden försöka hålla mig sysselsatt. Starta små och stora projekt, ibland göra saker jag egentligen inte vågar, ta del av livet på ett större plan. Ta plats!

Glad advent läsare! Hoppas ni har en fin helg... för det har jag :-)